Nytt år, ny kille, nytt kök, ny frisyr, ny inställning.
Har tappat lite av den gamla jag och blivit en något lugnare människa,
något som jag verkligen försöker ta vara på.
Jag har börjat att acceptera den jag är och att ta vara på den tid som tilldels en.
Gör mitt bästa för att inte stressa upp mig (vilket inte alltid är så himla lätt)
men jag försöker att ta saker och ting som de kommer.
Att inte alltid ligga 3 steg framför (schack) utan att vara mer spontan.
Blir det inte av, hinns det inte med så är det inte hela världen.
Att ge mig själv tid att bara vara om jag skulle behöva det...
Jag blir fortfarande väldigt ledsen men skillnaden nu är att jag Ger
mig tillåtelsen att vara ledsen, jag låter mig själv gråta,
för jag är inte färdig med mitt sörjande ännu.
Men bara det att jag gråter är ett stort framsteg,
att visa annat än ett stort leende är ingen svaghet.
Det är ett tecken på mänsklighet.
Jag är fullt medveten om att detta inte är något revolutionerande nyheter
utan att det är väldigt basic, men de är nyttiga och "nya" för mig.
Jag är inte riktigt där än på visa punkter men jag gör mitt bästa...
Rutiner och planering är inte min grej, det framkallar bara magsår.
Därför är jag så lycklig över att jag äntligen har hittat en ny väg...
En väg som inte ställer några krav, som fyller mig med det lugn jag behöver,
som tar hand om mig när jag som bäst behöver det,
som bara vill vara med mig och göra spontana saker/annorlunda saker
som man (jag) kanske aldrig annars hade haft en tanke på att göra,
någon som vill vara med mig för den jag är,
som tycker om mig för den jag är, precis som jag är.
En förvirrad, lätt neurotisk, toka med ett stort hjärta att dela med någon.
Och jag har hittat den någon...
